Vampyr

På en vecka, uppochner.
Börjar vänja vid ett annat liv än det jag under 10 minuter hann måla upp.

Jobbi, drinki, leta jobb och försöka att inte tänka.
Sitter jag still i mer än 5 sekunder utan att göra något kommer ensamheten.
Så jag måste, titta på Dexter, läsa, dricka vin, äta mat, sova. Vad som helst utan att tänka.
Så trött. Trött trött.
Tröttsamt att aldrig koppla av, men ångesten är för äcklig, får möta den någon annan dag..

Så fick jag hans svar.
Nej, han ville inget mer än att ligga och sen glömma mig.

Ge mig en gt och glömskan.
Låt mig förtränga och tappa känslan i hjärtat.
Låt mig stänga av allt.

Igår var jag på hemmafest i Solna.
Redan från början av kvällen var jag hångelsjuk, sjuk efter j.
Utan att jag visste att han var påväg så stod han bara där, med leendet som bara han kan fyra av..
Vi pratade, drack vin tills de andra gick.
Dansade sen, han och jag i ett rum med så många andra, men när han snurrade in mig i sin famn och våra läppar för förstaförsta gången, då fanns bara vi..
Att sen stå i ett vardagsrum, hångla, dansa och skriksjunga ut sina känslor, åh.

Tillsist gick vi hem, en väg som borde tagit en timme tog två.
Vi hoppade över staketet till kyrkogården och han fick träffa pappa.

Tunnbrödrulle senare kom vi hem till hans rum. Att känna någons hud mot min igen, åh åh åh..

Efter en fin kväll kommer alltid ångesten. Vart är han? Vem hånglar han med ny? Finns jag i hans tankar? Är jag något alls för honom?