Vampyr

Det som är skrivet är skrivet  
Och livet är livet   
   
Det gör inte ont  
Så länge du är med mig   

Jag förundras varje gång jag lyssnar på Håkan Hellström hur han lyckas med orden.
Som Jonas sätter han varje ord, varje rad rätt.
De träffar, och de känns verkligen.
Som att de har varit med om samma saker.

När jag blundar drömmer jag om tiden efter gymnasiet.
Jag vill iväg härifrån.
Till australien, sydamerika, europa.
Jag vill se Sverige.

Jag vill leva utan krav och måsten.
Göra det jag vill med de jag tycker om.

"Hur kan nån tro på evig kärlek?"

Snart är det lov.

Jag behöver det.
 Jag vill ta lov från det tråkigt gråa.

Jag vill vara överallt och ingenstans.

Men inte här.

"dansa tills benen inte bär längre.

Le tills läpparna lossnar.

Sjunga tills rösten tar slut.

Och inse att jag har all tid i världen till allting.

Saker som inte borde hända -
De händer hela tiden.
Folk dör när det är meningen att de ska bli rockstjärnor.
Pappar och mammor dör.
Dör när de har en familj som väntar.
De dör av ingen anledning alls.
Utan en mening.

Livet sviker.
Kärleken sviker.

Men jag vill ha något att tro på.
Något att hoppas på.

Jag vill leva.
Leva som bara den.

Jag sitter på bussen.
Jag hör Håkan Hellströms stämma sjunga:

"Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där
Jag aldrig ger dig, men du -
Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag."

När jag hör dessa rader åker jag förbi Svandammsvägen.
Himlen är klar.
Ljusblå och molnen är färgade svagt rosa.
Den vackraste morgonen på länge.
Medan Håkan sjunger vidare ser jag solen gå upp.
Bländar mig med sitt starka ljus.
Ögonen svider till och jag stänger dem.
Men det gör inget.

Morgonen är så vacker att det gör ont.

Aldrig har en låt satt så djupa spår.
Så fina stunder.
Så fina tankar.
Men att den är så sorglig gör att det blir värre.
De fina stunderna känns som att de aldrig kommer tillbaka.
De var där och då.

En av de mäktigaste känslorna under hösten var när Band of Horses var med i P3live.
Du var där.
Jag var här.
Men ändå tillsammans.

Där och här. 

Det är en sådan dag.
En sådan dag som man bara vill sova sig igenom.
En sådan som man bara vill glömma.
En sådan dag som man bara tvekar på sig själv.
Tankarna snurrar i huvudet som i en torktumlare.
Kan någon tycka om mig?
Varför skulle någon vilja ha mig?

självkänslan är obefintlig.
Det kanske är därför jag inte tror på kärlek.
Jag tror inte att någon kan vara kär i mig.
Det gör ont.
Om kärlek finns, så gör den bara jävligt ont.
Inget att ha.
Upp och ner. Upp igen. Och störtdyka ner.

Det är så svårt att skriva, när man känner sig nästintill tom på känslor.
Att känna längtan är inte en känsla att skriva om.
Den bara är. den bara finns.

När tomheten och längtan tar över lever jag genom andra.
När jag inte vet hur jag ska leva mitt liv, väntar.
Just nu lever jag genom Jonas, Silverfisken.
Han skriver precis så jag vill kunna skriva.
Han gör att jag inte tappar hoppet om män.
 
men ändå. att några få rader räcker.
Bara en rad får mig att känna hopp.

Ogillar skarpt när man vaknar av en dröm som känns så verklig.
Men som man inser efter 3 sekunder att så inte är fallet.
Om jag inte kan drömma sanndrömmar, varför drömma alls?
De ger endast falska förhoppningar.

Så kom jag till den punkt där även jag skaffar en blogg.
Frågan är ju vad man ska skriva om, vad som möjligtvis kan intressera andra.
men om jag ska skriva här, måste det ju vara om något jag vill skriva om.
Och jag ska försöka att skriva om ojobbiga saker. Inte om sådant jag själv inte orkar läsa om.
Och en och annan bild kan man ju slänga in också. Och lite musik kanske. Om jag kommer på hur man gör.
Nu får jag leva med hur ful bloggen är när man inte vet hur man gör den bättre.

Det här ska bli spännande